TV:n och jag

Det har gått nån dag eller två,
men jag har varit närvarande ändå.
Jag måste medge att jag tänker lite innan jag skriver mina ord,
men det beror ju naturligtvis helt på Moder Jord.

Det finns en del som vet vad detta innebär,
men det är också en grej som jag lämnar här.
Har varit borta i tanken, men inte från min stilla plats,
det är där jag kan leva som prinsessa i ett palats.

Idag har jag inte mått alltför bra,
tror Någon däruppe ville att jag skulle bara va'.
Har mått illa, haft huvudvärk och frusit ihjäl,
men det var också Någon som såg till att värma min själ.

Nu känns allt bättre igen och jag laddar om,
för man kommer ju tillbaka och kan ta det vilket som.
Det laddas för helgen på alla plan,
och sen får vi se om man ens hinner på stan.

Ska lägga mig och mysa resten av denna kväll,
för jag känner att jag liksom fått en riktig smäll.
Men det blir lugn och ro i soffan med TV:n som vän,
för man vet aldrig när denna känsla kommer igen...

Man kan säga att resten av min dag,
så är det min TV och jag... eller?


Ny start - full fart

Morgonstund har guld i mun, hörde jag en röst,
känner tyngden släppa från mitt bröst.
Njuter av stundens givande och tagande,
känner rädslan bli ett starkt försvagande.

Igår föll det över mig i lugnan ro,
mitt hjärta berättade var det vill bo.
Mitt välbefinnande jag satsar högt åter,
ska satsa som aldrig förr, annars ingen mig förlåter.

Solen lyser upp min dag, min start,
ger nu allt för att verkligen sätta fart.
Ska ta in i livets alla intryck,
och ta åt mig av att få ett ordentligt ryck.

Ska kämpa för min glöd, mitt liv och min kraft,
det ska bli bättre och bättre än jag tidigare haft.
Jag vet, det kanske låter som att jag på nytt igen har vaknat,
och jag lovar Dig, detta är verkligen vad jag saknat.

Har tagit mitt liv och valt en ny bana,
och jag borde göra det även till en ny vana.
Nu sätter jag ner min fot på språng,
och låter motionen ha sin gilla gång...


En blick framåt

Lyfter och bär runt på min historia från då,
tänk vad mycket man delade med andra ändå.
Men det är ju som sagt historia nu,
därför måste jag lämna allt och blicka framåt ju.

Har en del i min framtid som väntar på mig och mina beslut,
det är ju ett steg bara att lyckas vända ett slut.
Jag kom till världens ände,
men där tog jag tag i det och vände.

Nu är mitt nya nu, och mitt gamla bleknar bort,
men jag tar vara på det som var alldeles för kort.
Jag står nu än en gång på samma bro,
där jag just nu finner all min lugn och ro.

Jag går in genom dörren och sätter mig ner,
andas och känner hur mina nära till mig ser.
Allt känns OK, allt känns bra,
så nu ser jag mig som jag ska va'.

Jag vet att livet ger mig det jag behöver,
och jag vet att det finns planer tills allt är över.
Men det dröjer länge än för min tid är just nu här,
det är nu jag ska leva medan jag av misstag och lyckokast lär...


Back on track

Nu är jag tillbaka till mitt ordinarie liv,
även om det känns att jag tagit ett extra stort kliv.
Körde timmar i sträck mot en plats i söder,
och nu är jag tillbaka, och den långa (men korta) resan är över.

Sitter i tanken och vandrar åter,
för att lämna platsen gör att man innerst inne gråter.
Men jag kommer dit igen,
för där har jag en världens goaste vän.

När trakten nu känns bekant som förr,
kan jag i lugnan ro öppna min dörr.
Känner att lugnet ligger kvar,
och förhoppningsvis behöver jag inte oroa mig förrän jag far.

Jag skall åka bort en sväng till,
men att säga mer är något som jag just nu inte vill.
Det är min sak, min plats på jorden,
och därför skriver jag just dessa orden.

Men nu är jag alltså här så "cut me some slack",
för nu é det så... jag é "back on track"...


På väg...

Ännu en dag börjar gå till ända,
med morgondagen i sikte vet man inte vad som kan hända.
Då åker jag själv den långa biten,
med risk för att jag troligen lär känna mig sliten.

Sitter här i min ensamhet med sällskap av min nallebjörn,
även han har dessvärre fått sig en törn.
Han har ju tagit till en egen flytt,
och liksom mig tänker allting nytt.

Men idag är tanken väldigt lugn, väldigt still,
så måste det ju vara även man än inte nått dit man vill.
Det är då jag andas från djupet av min själ,
och jag känner att livet egentligen bara vill väl.

Jag har en stark längtan och saknad idag,
så har det tidigare inte varit för lilla jag.
Kanske är det nu det blir sant, nu det gäller,
det får nog hittills dock vara osagt ifall det smäller.

Nu packar jag väskan, imorrn tar jag bilen och gör mig klar,
sedan blir jag borta några dar.
Det är inte så att jag rymmer från dig,
men jag måste göra detta för mig.

Ska jag vara ärlig lämnar jag alla tankar här,
för jag har inte tänkt fundera en enda gång där.
Jag lovar och svär att det blir bäst så,
för jag måste ju ta itu med allt hemma sen ändå.

Jag kommer tillbaka, fortare än du tror,
men jag har till viss del insett att världen är stor.
För några dagar framöver kommer nu sista raden,
för imorrn ska jag köra till den stora staden...


En stark tanke

Öppnade just ögonen, nästan i panik,
vet inte men jag somnade nog av ren taktik.
Just för att dagarna räknas, en efter en,
för det underbara väntar bakom den dörren sen.

Allting försvann i ett andetag, syns då jag verkligen lider,
det liksom bränner, det gör ont och det svider.
Jag skyller inte ifrån mig, inte på något sätt,
vill bara att ingen ska tro att det överhuvudtaget är lätt.

Att se åt ett annat håll kan bli bra, kan bli fel,
man kan inte känna andras tanke, bara sin egen del.
Men som det här står skrivet, den sista blicken är gjord mitt i striden,
allting är nu riktat mot ett nytt kapitel i tiden.

Om Du undrar varför jag gör så här för lugn och ro,
då blir svaret för att det ger mig en stark tro.
Det ger mig styrka att ta ännu ett steg med nya segel,
och jag står inför en ny utmaning och med en helt ny regel...

Tids nog rinner det ut i sand,
tids nog står allting i brand.
Sedan kommer glöden som håller ihop och aldrig dör ut,
och då tar meningen med livet aldrig slut...


I rummet bakom min dörr

En exotisk smak smälter på mina läppar röda,
en frisk och mogen föda.
Dropparna från sista drycken rinner lätt,
och för stunden känns allting så rätt.

Lågorna från ljusen framför svajar i takt med luftens vind,
känner ett osynligt andetag mot min kind.
Jag måste ha tagit fel, för sådant är inget som sker,
men kan inte låta bli att undra om det är Någon som ler.

Ljudet från musiken når mig från topp till tå,
lyssnar på "meningen med livet" och "om vi var två".
Ska det vara så... eller ska man vara tre?
Finns det en mening med livet som vi bör be?

Man bör fundera på saker och ting i höst,
kanske för en gångs skull lyssna till ens innersta röst.
Har du gjort det någon gång förr?
Du vet, liksom öppnat en alldeles nyupptäckt dörr?

Jag har funnit en, sitter bakom just den,
men jag låter resten vara osagt till sen.
Jag minns orden Hon sa till mig innan jag sa farväl,
"Glöm inte att livet ger många dörrar och tusen vägskäl".

Fram till nu har jag passerat korsningar i tusenden,
och förmodligen lika många skäl att välja varenda en.
Nu sitter jag bakom denna dörr och ser...
... kanske är detta MIN mening i livet och Du skrattar och ler...


Allt ljus i världen...

Så kom en dag som kändes tung,
fastän kvällen sägs vara ung.
Natten blev som ett långt mörker på färden,
men jag känner ändå allt ljus i världen.

Det bultar, det slår och svider,
för i tankarna händer det att jag sitter och lider.
Men trots det känner jag ljuset riktas mot mig,
och det kan hända att det även riktas mot dig.

Tankarna möter mitt innersta rum,
fast man ibland kan känna sig näst intill dum.
Jag står med huvudet högt i sky,
och försöker blicka mot min nya vy.

Nu väntar en dag med glädje och skratt,
ända in till gryningens natt.
Sådant behöver vi alla på färden,
och jag känner ännu mer allt ljus i världen...


Sista gången...

Tiden har gått men stannar inte till ändå,
och visst, det måste ju vara så.
Ibland önskar jag så att allt vore stilla, tryggt och lugnande ro,
för först då kan man andas och känna var hjärtat vill bo.

Stannar till vid vägens kant, tittar bakåt en sista gång,
det är nu jag blundar och går igenom varje delad sång.
Öppnar ögonen igen, blickar framåt och går,
med hjärtat som visar vägen och tar mig dit jag når.

Det finns saker som livet ger,
jag börjar förstå det mer och mer.
Det kanske var meningen så här,
och jag LEVER så länge jag lär.

Tillbakablickar kommer att komma, men även gå,
men det är framtiden som för alltid ska bestå.
Därför lyssnar jag återigen på den delade sången,
för att kunna blicka över axeln... för sista gången...


Livet i mitt nu

Människor ler och människor gråter i sina hem världen över,
människor bråkar och människor slåss om saker de behöver.
Jag ser ett barn på gatan framför mig,
barnet skriker och vill ha mamma intill sig.

Kan inte låta bli att för en sekund undra,
det är ju en sorts kärlek även det, så jag blundar.
Ser framtiden som ett oskrivet blad,
och med en historia bakom som är ett i sitt slag.

En historia på både gott och ont,
och visst känns det även ibland aningen tomt.
Men jag tror detta kan bli en vändning och du...
... så ska livet ibland kännas... och det är MITT nu...

 


Något nytt?

Skog och växter passerar utanför min dörr,
vägen blir allt längre, mer okänd än förr.
Vart bär det av?
Ingen har ett svar, inte ens han som det gav.

Passerar en mack, flera hus och ängar i grönska,
inget är sig likt men det före är inte glömska.
Att gå från en plats på jorden till en annan del,
kan vara nyttigt eller bra, men även trist eller fel.

"Minns det som var" lättare sagt än gjort,
"men blicka framåt - mot något stort".
Man vet inte vad Någon har för planer för en,
vi kan dock lita på att de blir sagda om och om igen.
 
Ett nytt fönster skiljer mig från världen,
en ny bro att kliva på efter den långa färden.
Att tända en lampa som efter en flytt,
det går om man vill och kanske början på något nytt?


Allt är minne... för mig...

Ett minne är personligt och bara till för mig,
men detsamma gäller faktiskt för dig.
Trots det kan vi ändå dela den, du och jag,
och minnas tillsammans framöver någon dag.

Fotoalbumet väcker allt och mycket till liv,
det man nästan glömde tog för en sekund nya kliv.
Och bredvid låg kudden jag alltid ville ha,
men den bråkade vi om så som det skulle va.

Minns historien om tavlan ingen ville få på plats,
och till hyllan jag inte ens nådde om jag så tog sats.
Och kortleken med motivet ingen förstod sig på,
men den uppfyllde sitt syfte till max ändå.

Och där är dörren som leder bort från nu,
när dörren nu stängs är det bara du.
Många gånger har den öppnats för mig,
men så kom det en dag då den tackade för sig.

I handen pressas nyckeln hårt,
för trots ett svar är saker och ting svårt.
Nyckelringen är inget undantag till dig,
faktum är att ALLT är och förblir minnen... för mig...


Längtan eller saknad?

När allting känns tungt och det är tomt
kommer längtan smygande och nästan gör ont.
När man har något som i stunden är borta, och man insett att man vaknat
då övergår känslan till att vara saknat.

Längtan är stor efter något man önskar eller vill ha i livet
medan saknaden är stor efter något man hade och tog för givet.
Att vänta på framtiden är något att tänka på,
för livet kan ju trots allt ge efter ändå.

När hjärtat känns krossat och lågan förvandlats till glöd
så kommer saknaden att kännas som en säker död.
När tanken går tung och kroppen vill mer
så kommer längtan att ständigt trycka ner.